Bara Bariatriska Betraktelser

Den här bloggen är död. Länge leve min nya blogg, som också den kommer att handla om mat delvis, men numera ur ett annat perspektiv. Så välkommen att följa Bara Bariatriska Betraktelser.

 

Publicerat i Amerikansk mat, Asiatisk mat, Åsikter om mat, Bakverk, Dansk mat, Drycker, Experiment, Festmåltider, Fransk mat, Godis & sötsaker, Grönsaker, Grillat, Ingredienser, Italiensk mat, Kryddor & smaksättning, Mat & vetenskap, Pastarätter, Recensioner, Recept, Restauranger, Restauranger & matställen, Skånsk mat, slow food, Snabbmat, Svensk mat, Temaafton, Tysk mat, Uncategorized | Lämna en kommentar

Ny blogg!

Jag fortsätter blogga om mat och hälsa på bloggen Patriarkligheter istället. Alla gamla recept är importerade dit. Ses!

Publicerat i Recept | Lämna en kommentar

Paus

Planerna för min tillvaro ändrades igen. Den här bloggen får därför gå i vila tillsvidare pga tidsbrist.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Köttbullar

Det finns garanterat miljontals recept på köttbullar. Här är mitt, som har lite jul-smak från kryddpeppar och senap. Detta kan uteslutas och ersättas med andra kryddningar. Jag använder ofta worscestershire-sås också, för att ge extra sälta och smak, men det är inte nödvändigt.

För ca 50 köttbullar

  • 1 kg finmald blandfärs
  • 3 dl ströbröd
  • 1 ägg
  • 1 riven stor gul lök
  • 2 dl vatten
  • Ett kryddmått kryddpeppar (eller efter smak, detta är en mild variant)
  • En tsk svartpeppar (eller efter smak, detta är en mild variant)
  • En tsk salt (eller efter smak, detta är en mild variant)
  • En msk skånsk senap (eller efter smak, detta är en mild variant)
  • Några rejäla stänk worscestershiresås.

Allt röres samman noga. Ju mer du rör det samman, desto finare blir smeten och ju bättre håller den samman. Extra viktigt om man t ex använder sig av ICAs på tok för grovmalda färs. Vissa hackar och steker löken, men jag föredrar riven rå lök i smeten, som ger tydligare smak och gör att den inte faller samman lika lätt som med stekt. Rulla köttbullarna efter önskad storlek (jag föredrar personligen när de inte är för stora). Stekes varsamt i rikligt med smör med medelhög värme och vändes regelbundet (ca 10 minuter per omgång, men det får man testa sig fram genom att dela en av de större köttbullarna på järnet). Blandfärs eller fläskfärs ger bäst resultat. Att bara använda nötfärs blir för torrt. Glöm inte att provsteka en klick smet först, för att se att du gillar resultatet.

Publicerat i Recept, Svensk mat | Lämna en kommentar

Förändringar av Lundagillet på gång

Jag tänker sparka liv i Lundagillet om några dagar igen. Temat skall fokusera mer på traditionell matlagning nu. Slowfood och recept från förr. Jag är i besittning av ett par äldre kokböcker och ska försöka återskapa recepten därifrån. I en tid då folk, skadade av Masterchefs stressiga michelin-ideal faktiskt skrattar åt riktig mat och fnyser åt allt som inte är exotiskt ska jag försöka visa vilken skatt som finns i det äldre köket.

Under tiden jag donar med detta, kan sidan byta skepnad flera ggr.

Publicerat i Åsikter om mat, slow food | Lämna en kommentar

Pizza

Man kan verkligen hitta hur mycket som helst om hemmagjord pizza på nätet. Och de flesta kokböcker innehåller också en rad eller två om hur man ska göra. Men jag tror nog att de flesta likt mig snabbt upptäcker att det inte är så himla lätt. Vad som är gott är såklart individuellt betingat, men här kommer ett förslag på en pizzatyp jag brukar baka som definitivt inte är av äkta napoleansk typ. Detta är verkligen slowfood. Det tar åtskilliga timmar från start till början och man är i regel rätt trött efteråt.

Tricket med en god pizza är en god pizzadeg. Det är också här som jag länge har tyckt att det har varit svårt att lyckas. Jag tycker fortfarande att det hela hyser en del mysterier eftersom ibland kan jag tycka att jag har kommit på knepet för en god pizza, så gör jag annorlunda en annan gång och så lyckas det ändå. Men några saker kan jag väl iaf säga. Stirra dig inte blind på mängderna nedan, det här handlar helt om konsistens och det kan variera beroende på mjöl osv.

Deg till en plåt:

  • 25 g jäst
  • ljummet vatten, ca 2 dl (alltså vatten över 30 grader, men ej över 46 typ, för då dör jästen)
  • 4 dl mjöl (obs ca!)
  • 1 msk honung
  • 1 tsk salt
  • 1 msk olivolja

1 Blanda ut jäst i vattnet i en bunke. Tillsätt 1 dl av mjölet, blanda runt. Du ska få en lös gröt/soppa. Blanda även i honung, den hjälper jästen ytterligare. Låt denna jäsa i 20 minuter. Detta är en sk fördeg, som förbättrar jäsningen. Blanda sen ner resten av mjölet + olja och salt. Det du söker efter här är en deg med rätt så klistrig konsistens faktiskt. Knåda runt den rejält (alt matberedare). Den får inte bli torr och fast som en bröddeg, då kan du lika gärna slänga den och börja om eftersom det i regel inte går att tillsätta mer vatten i efterhand. Låt sen degen jäsa i 1 timme på varm plats, eller till att den helt enkelt slutat höja sig.

2 Här passar det utmärkt att fixa med allt annat. Göra en tomatsås (här duger fin kall tomatpure blandat med lite vatten+lite salt utmärkt!). Riva ost (det går faktiskt åt nästan 500 g till en pizza, och tycker man det räcker kan man med fördel frysa in överskottet). Använd en hushållsost eller en mild präst/herrgård. Mozzarella är både smaklöst och extremt vattnigt (skapar pölar på pizzan av vatten) och enligt många vinnande pizzabagare extremt överskattat! Undvik vällagrade ostar, det kan bli lite för salt i slutändan. Jag brukar ha lite finskuren rökt skinka på mina pizzor. (Tycker inte om bacon som vissa recept föreslår.) Både ananas och inlagd röd paprika är gott att ha på. Även några blad färsk basilika är utmärkt. Klassiker som skivade champinjoner funkar givetvis utmärkt, men skiva alltid tunt! När pizzan kommer ur ugnen kan man göra på som pizzerian och även slänga på lite torkad oregano.

3 Smörj plåten med smör. Inte olja! Av två skäl: Dels håller sig smöret på plats när du lägger på degen bättre, dels blir det faktiskt mycket mer frasigare av smöret. Något med karamellisering, fråga mig inte om kemin, jag vet bara att massor av duktiga kockar är kassa på det här och påstår att olja går lika bra – det gör det alltså inte alls det! Du ska inte använda bakplåtspapper heller eller bara kasta på mjöl på plåten. Mjölning funkar kanske om man har en stenplatta, men inte på plåt med en mjuk deg.

4 Knåda sen degen igen. Kavla ut den tunt på bakbord. Nu kan du mjöla rätt rejält så att du slipper att den fastnar. Det gör inget om den går sönder heller, det går bra att lappa igen och dra det viktiga här är att den är mjuk och tunn, inte att den är vacker. Det syns inte under ingredienserna sen.  Kavla inte ut över kanterna, det blir bäst med lite marginal. Pizzor som är stora med höga kanter  tenderar att samla på sig massor av vätska i mitten. Får du deg över, släng eller gör en pizzaplåt till. Jag brukar i regel faktiskt göra två plåtar när jag är igång. Det mättar aldrig helt med bara en! Gör den inte tjockare. Så tunn som du bara kan är tricket. Du kommer märka vad jag menar om du gör den för tjock, för då tappar den helt sin frasighet!

5 På med tomatsås och övriga ingredienser. Grädda i 250 grader mitten av ugnen i ca 10 minuter tills det börjar bli lite små färgfläckar på den smälta osten.

Klart!

Publicerat i Italiensk mat, Recept, slow food | Lämna en kommentar

Conselinnesill

Så här i påsktider, men givetvis även till midsommar passar rätter gjorda på matjessill extra bra. Det tycker iaf jag som kan bli lite trött på all inlagd söt sill. Här kommer en matjessillsmaträtt som min mormor uppfann på Hörvik för många år sen. Conselinnesill heter den (fråga mig inte vad det betyder). Det är helt enkelt ett lite lyxigare sätt att servera matjessill på. Det finns åtminstone två olika sätt att göra det inom vår släkt, och jag ger er bägge varianter.

Conselinnesill en medelstor form för 2-4 pers.

  • Finhacka en grön gurka, ett par dl inlagda rödbetor och fem-sex kokta ägg. Anpassa mängderna efter din form.
  • Bred ut ett lager matjessillbitar i botten på en form. Ca 2-6 burkar beroende på formens storlek.
  • Version ett: Täck över med 5 dl gräddfil. Version två: Täck över med en röra på majonäs, vispgrädde, paprikapulver och så finhackad dill överst. Samma mängd som i version ett.
  • Fördela varje hackad ingrediens i smala diagonala mönster. Ju finare du gör det, desto bättre ser det ut. Det är ju presentationen som egentligen är hela grejen. Jag är själv utan talang på den fronten. (Det var förövrigt första ggn jag gjorde det nu, så resultatet ska bli finare till nästa gång.)
  • Avsluta med en riklig krans av finhackad gräslök runt om.

Serveras med kokt (färsk) potatis, kall öl och snaps.

Publicerat i Festmåltider, Recept, Svensk mat | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Tomtatsås

Gnocchi med tomatsås

En favorit hos mig på senare tid är hemmagjord tomatsås som både är superbilligt och supergott. Men är det något att skriva om? Ja det tycker jag eftersom de flesta som gör sån inte vet vad de sysslar med. Poängen med god tomatsås är att den ska smaka gott av just tomat. Nätet är fyllt av usla recept där detta inte lyckas. Nyckeln till en framgångsrik tomatsås ligger i råvarorna och hanteringen av dem. Inga magiska ingredienser öht. Jag har prövat mig fram med massor av alternativ och sätt och kommit fram till att jag föredrar följande sätt att göra en god tomatsås som med fördel serveras till lämplig pasta (gnocchi, penne, spagetti). Med fördel hemmagjord pasta såklart.

Tomtatsås för en person.

  1. En burk hela eller filéade tomater av fin kvalitét. (Mutti eller Saltå Kvarn tex). Ej krossade, som i regel är sämre. Plocka bort ev skal.
  2. En liten gul lök, eller en halv stor.
  3. Två vitlöksklyftor
  4. Färsk basilika (alt salvia)
  5. Smör och olivolja
  6. Salt och svartpeppar efter smak
  7. 1 kryddmått torkade chiliflakes eller färsk chili (obs var försiktig, krydda varsamt)
  8. Ett par extra dl vatten
  9. Frivilligt, men attans trevligt: Bacon eller parmesan.

Samtidigt som du sätter på pastavattnet så river du ner löken i ett stekjärn på medelvärme. Det blir finare om man river än om man hackar, men det är en smaksak om man vill känna lökbitarna. Låt den puttra i en matsked olivolja och en rejäl klick smör. Ca 50-50 av varje (smöret ger en nötig smak, olivoljan en medelhavskaraktär). Låt den puttra tills den börjar bli glasig, dvs ett par minuter. Tillsätt sedan vitlöken som du antingen finhackar, river eller pressar (jo pressar, det här tramsiga avoget för pressad vitlök som spritt sig över riket är dravel).

Tillsätt sedan tomaten. Hacka sönder de hela tomaterna i järnet. Tillsätt chili, salt, peppar och även vatten och låt det sjuda på svag värme tills pastan är klar. Den bör ha 15 minuter på spisen för att koka samman och få fram de rätta smakerna. Hacka nu i rejält med basilika på slutet och servera det hela som det är med pastan. Gott som extra tillbehör eller variation är att lägga till knaperstekt finhackad bacon på slutet av koktiden på såsen, eller bara helt enkelt servera såsen med finriven parmesanost som tillbehör. En tredje variant på tomatsås som vissa tycker om är att tillsätta lite torrt vitt vin i den. Men då börjar vi komma in på en avsevärt dyrare maträtt.

Pastan kan du servera som den är till såsen alternativt lyxa till den. Om du tex har hemmagjord potatisgnocchi är det väldigt gott att efter att den är färdigkokt låta den snabbt få steka upp i stekjärnet i lite salvia-smör. Dvs rejält med smält smör + färsk salvia under några sekunder. På så sätt får du en ännu lyxigare upplevelse.

Uppdatering: Men varför inte göra det på färska tomater? Blir ju ännu finare! Mja, om du inte har tillgång till solmogna tomater från egen trädgård så blir det inte alls det. I regel är det mycket mer smak i fina burktomater. Men man kan tillsätta ett par färska tomater i såsen om man vill. Den blir inte sämre av det så länge man håller basen i en bra burktomat. Men se till att skala dem isåfall. Tomatskal i mat är inte trevligt.

Publicerat i Italiensk mat, Pastarätter | Lämna en kommentar

Grönsakspåsar och framtida förändringar

Sitter här med händer som värker och doftar starkt av selleri. Jo, ibland övergår min huslighet min ork. Köpte mig ett par kg grönsaker som jag skar upp i fina bitar. Rotselleri, morot, palsternacka, zuccini, lök och champinjoner. Sedan paketerade jag det i påsar i frysen. Lagom påsar till bolognese för två eller andra rätter så som minestrone eller lasagne där denna grönsaksbas kan tänka sig passa. Sanslöst bra till just bolognese skall sägas. Men sanslöst jobbigt att tillverka också. Att skala och finhacka grönsakerna till 7 påsar tog mer än en timme av oavbrutet hackande. Värt besväret? Därom tvistar de lärde. Känns bra nu när det är gjort iaf.

Jag ville med den här bloggposten säga tre saker. Dels detta tips. Dels att bloggen lever, men också dels att den förhoppningsvis skall bli mer aktiv igen (mycket har ju hänt, men tyvärr inte dokumenterats här).

Möjligen ska den anpassas lite mer efter Lundagillets transformering till ett sällskap som inte bara gillar mat, men även geologiska utflykter. Vi är ju trots allt en bunke lundastudenter med rötterna i naturvetenskaper, varav merparten sysslar med geologi. Jag tror det kan bli bra att omforma sidan till att även inkludera våra utflykter. Men vi får se.

Publicerat i Grönsaker, Ingredienser, Italiensk mat, Kryddor & smaksättning, Pastarätter | Lämna en kommentar

Julsill

löksill, sherrysill, senapssill

Så här blev årets trenne julsillar hos Daniel på Lundagillet.

Löksillen – Smakade gott av lök och med en ton av kryddpeppar i bakgrunden, men tyvärr även fisk. Paradoxen kring goda fiskrätter är ju att den inte ska smaka starkt av fisk (omega3-oljor). Det är ju detta som tex gör att det är så stor skillnad mellan billiga och dyra frysta laxfiléer där de flesta av oss stöter på fenomenet. Misstänker att jag måste krydda starkare 123-lag i grunden nästa gång innan jag lägger in det i just lök-lagen. Har kvar nästan allt. Recept: Gravade färska filéer (frysta). Därefter klassisk 123-lag med kryddning (kryddpeppar, lagerblad, svartpeppar). Därefter ny 123-lag med gul och röd lök + kryddpeppar.

Senapssillen – Smakade riktigt bra. Tydlig smak av skånsk senap. Kryddig och med sting av ättikan. Samma sill som användes till löksillen, men utan fisksmaken. Var populär och gick åt nästan helt. Recept: Samma som löksill i grunden, men istället för klar lökinläggning gjorde jag en krämig senapsinläggning (skånsk senap+vanlig senap, svartpeppar, ättika, vispgrädde, socker, dill, hela svarta senapskorn)

Sherrysillen – Första ggn jag gjorde den här sorten. Använde recept av moster. Inlagd sill gjord på matjessill. Speciell smak som kanske inte tilltalar alla då det i princip mest smakar som en matjessill som blir söt-syrlig. Snäll, god eftersmak av just matjessillen. Skulle nog kryddat den lite hårdare med mer ättika och sherry. Går säkert att utveckla om man funderar över kryddningen lite annars tror jag det möjligen mer är en midsommarsill än julsill då den liksom försvinner mot lök och senapssillens starka smaker. Var också ganska populär. Recept: Matjessill på burk, sen marinad i 3 timmar innan servering (av tomatjuice, sherry, socker, ättika, sharlottenlök, dill, svartpeppar)

Mer detaljerade recept fås på begäran.

Publicerat i Kryddor & smaksättning, Recept, Svensk mat | 2 kommentarer

Boylan Root Beer

Alltså va fan ren är det för fel på amerikanernas smaklökar. Jag öppnade min andra flaska Boylan (en Root Beer) i eftermiddags och den hade en nästan identisk smak till Birch Beer. Något mildare linimentton, men annars skiljde det sig inte mycket åt alls. Det är ju inte alls gott. Smakar ju medicin/gift och smaken sitter i munnen hela dagen i form av små rapar + att man får klistriga läppar på ett obehagligt sätt.

Nej den amerikanska klassikern Root Beer, som man har hört talas om i massor av amerikanska filmer och serier var verkligen ingen höjdare. Rent ut sagt äcklig. Eftersom överaskningsmomentet nu är över från Birch Beer så får den här drycken en nolla i betyg (0 av 5). Jag avråder å det starkaste från dessa två drycker. Med undantag för tävlingar i mandom eller annat så ska dessa drycker ej förtäras!

 

 

Publicerat i Amerikansk mat, Drycker, Recensioner | 1 kommentar

Boylan Birch Beer

Det var länge sen det hände något i den här bloggen. Jag får be om ursäkt för detta. Här kommer en kort recension av en mycket annorlunda dryck. Boylan Birch Beer.

Jag har testat en del av Boylans andra produkter, t ex deras cola och dessa är i regel väldigt goda med en väldigt naturlig och mild smak. Boylan Birch Beer, alltså björköl (dock utan alkohol) är något helt annat. Direkt när den öppnas så slår en frän och stark doft emot en likt en bredsida och inte är det en björkskog man tänker på. Först kan jag inte identifiera doften och var jag känner igen den ifrån, men sen slår det mig att det ju är liniment. Klockrent liniment och inte diskret heller. En stark parfyrmerad dryck som jag i princip hade hällt ut i vasken om det inte vore för att den kostar 17 kronor för 33 cl. Färgen är vackert mörk och drycken ser ju iaf rätt så aptitlig ut.

Men gott var det inte även om merparten av smaken av liniment troligen kommer från doften och inte från något smaklökarna i sig kan uppfatta. Min ömma sambo, som inte har luktsinne (nej hon har inte det) förstod ingenting. För henne var detta en god söt liten dryck.

Jag antar att det här är ett klockrent exempel på en smak man antingen älskar eller avskyr (och att man har ett luktsinne). Jag tror dock att man måste lära sig uppskatta något som smakar/doftar liniment. Betyget blir 1 av 5. Den undviker en nolla i betyg bara på basis av att den trots allt smakar så absurt att man nästan börjar skratta.

Publicerat i Amerikansk mat, Drycker, Recensioner | 1 kommentar

Daniels rigatoni (Köttfärssåser del 2)

Som jag redan deklarerade i förra inlägget är inte den klassiska bolognesen min favorit, utan jag föredrar annat. Här kommer en som egentligen saknar namn, men som delvis påminner om rigatoni. Alltså får den heta ”Daniels rigatoni” för enkelhetens skull, men egentligen är den ett arv från min pappa delvis även om jag har slipat till den sen den tiden. Det här är grundreceptet, men jag gör varianter på det beroende på vilka kryddor jag har hemma. Det är en ganska vanlig köttfärs där fokus ligger på en rejäl ”köttig” smak (dvs örtighet och tomater får inte komma till tals!).  Det speciella med denna är tillagningen, inte ingredienserna. Det här är en grabbig kaloribomb så du som vill ha fräsch mat till varje pris ska cirkulera eller servera anrättningen med lite frisk sallad. För två stadiga personer alltså:

  • 500 g blandfärs (blandfärs är alltid bäst)
  • 0.5-1  gul hackad lök
  • 1 vitlöksklyfta
  • 1 tärning mörk oxbuljong eller motsvarande
  • 1 tsk worchestersås
  • 1 matsked vinäger
  • 50 g bacon
  • 10 skivade färska champinjoner (inte för stora bitar)
  • 2.5 dl vispgrädde (eller mer om du vill ha en lösare sås, går att använda creme fraiche också)
  • 1 skvätt konjak/lagrad rom (kan uteslutas)
  • 1 tsk paprikapulver
  • 1 tsk spiskummin
  • 1 tsk svartpeppar
  • ett par matskedar ketchup
  • ett par matskedar chilisås
  • 1 tsk sambal oelek eller motsvarande
  • 1 bytta med ca 0.5 l vatten till hands

Finhacka baconet. Bryn upp det. Bryn sedan färs, svamp och lök ordentligt på rejäl värme i baconfettet och med baconet, ingen halvmesyr. Tillsätt ev mer smör om det är för ”torrt”. Tillsätt sen alla kryddorna (plus ketchup, chilisås, worchestersås och vinäger) och fräs upp dem ordentligt så smakerna kommer fram. Slå sedan på vatten + buljong allt eftersom och reducera. Repetera detta tills vattnet är avdunstat. Bör ta en 10 minuter ungefär. Detta är tricket som drar fram smakerna rejält ur stekningen. Du ska nu ha en ganska ”torr” färs utan speciellt mycket vätska alls om du gjort rätt, slå nu på spriten sist och rör om. Häll sedan på vispgrädde och låt puttra upp snabbt.

Servera denna ganska fasta sås med spagetti eller papardelle eller i en rejäl lasagne. Det viktiga i det här receptet är alltså inte de exakta ingredienserna, utan att få fram en smakrik köttig sås där syrlighet, sötma, kryddor och framförallt sälta känns och det uppnås genom hög värme och rejäl bryning samt reducering av vätska som ”kokar fram” alla smakerna. Man ska absolut inte utesluta ketchup tex, då det ger både syrlighet och sötma och beter sig trevligt när det får vara med och brynas.

Det här är ingen elegant sås, det här är en rejäl sås. Den går snabbare att göra än en bolognese och är enligt mig godare.

Publicerat i Pastarätter, Recept, Snabbmat | Lämna en kommentar

Bolognese (Köttfärssåser del 1)

Köttfärssås låter lite tråkigt tycker många. Så de säger bolognese istället. Fast grejen är ju att bolognese är en rätt specifik italiensk sås med rätt så specifika ingredienser. Visst tillåter den variation, men om du tex har majs eller grädde i din köttfärssås så gör du inte en bolognese – det lovar jag dig.

Jag gillar en riktig bolognese, men jag tycker inte den är lika god som andra varianter på köttfärssås som jag gör. Karakteristiskt för bolognesen är ju det långa koket, den tomatiga smaken där selleri och lagerblad märks i slutresultatet mer än det andra. En sås utmärkt för tex lasagne, men i ärlighetens namn inte så fantastisk med spagettin. En rätt nyttig och aromatisk sås är Bolognesen trots allt med alla sina ingredienser och grönsaker, men också lite tråkig i ärlighetens namn. Så jag tänker skriva några bloggposter på olika varianter jag brukar göra på temat köttfärssås. Men först ut, Bolognese så som jag gör den.

Bolognese för 2 stadiga personer

  • 500 g blandfärs
  • 1000g krossade tomater
  • 1 gul lök (hackad)
  • 1-2 finhackade morötter
  • 1 finhackad skaftselleri (kan uteslutas anser jag)
  • 1-2 vitlöksklyftor
  • 1-2 lagerblad
  • 1 tsk worschestersås
  • 1 buljongtärning
  • 1 dl chilisås (inte så noga med mängden, kan uteslutas om du är allergisk mot halvfabrikat, men ta då en nypa socker i istället)
  • 1 msk vinäger (ej så distinkt som balsamico kanske) eller 1-2 dl rödvin ännu hellre.
  • (ev örter, men det är en smaksak)
  • peppar & salt

Bryn färs i gryta. Tillsätt lök, vitlök, selleri och morötter. Bryn vidare. Tillsätt sedan buljong, worchesterssås, krossade tomater, chilisås (gott för det ger sötma och syrlighet), vinäger/rödvin och peppar och salt. Man kan även tänka sig lite örter i det hela om det behagar smaklökarna (oregano, basilika, timjan, persilja, rosmarin tex). Sen kan det även behövas lite extra vatten, ett par dl. Låt stå och puttra under lock i en timme (tiden beror lite på hur finmald färs du har, rör om då och då). Smaka av med salt och peppar. Servera som den är till pasta med riven parmesanost eller använd s0m fyllning i piroger eller lasagne.

Publicerat i Italiensk mat, Recept | Lämna en kommentar

Lundagillets chili con carne

Det finns sjutusen recept på chili con carne på nätet. Mitt (som jag alltså kallar ”Lundagillets” utan hänsyn till min kollega Alexanders ev chilirecept) är inte så speciellt märkvärdigt, utan ett tämligen ordinärt amerikanskt sätt att göra en chili på malet kött. Som vanligt när man gör mat är det svåra att återge kryddningens proportioner. Folk måste lära sig att krydda efter egen smak och inte lita på andra till fullo. I regel kryddar dock folk för lite, och då menar jag inte rent styrkemässigt, utan även med milda aromatiska kryddor. Definitionen på en god chiligryta avgörs inte av hur stark den är i chili eller i vitlök, utan av övriga aromer och nyanser. Trots namnet på grytan är tex spiskummin nästan viktigare än chili i grytan för den karakteristiska smaken. Men även kryddor som kanel, lagerblad och oregano är lika viktiga som chilin.

För två hungriga personer ungefär:

  • En rejäl gryta, gärna gjutjärn
  • Matfett att steka i
  • 500-1000g köttfärs (bland eller nöt)
  • En gul lök
  • Hackade/krossade vitlöksklyftor (Så många du känner för. Jag tar två)
  • 2 burkar/förpackningar krossade tomater (2*500 g eller motsvarande)
  • 3 matskedar chilisås (heinz eller liknande – ger sötma och syra och bör ej uteslutas. Tillsätt ev lite vinäger + socker som alternativ)
  • Worchestersås (några tsk, dvs några rejäla stänk direkt ur flaskan)
  • En burk vita bönor (går bra med de i tomatsås)
  • En burk kidneybönor eller annan sort med större bönor (häll av skyn på dessa!)

Kryddor som ska fräsas innan vätskor tillsätts (obs att mängden är efter smak!):

  • Paprikapulver (två tsk)
  • En röd chilifrukt hackad (eller lite torkade chiliflakes, men obs, dessa kan vara starka!)
  • Mald chilipeppar (ca en tsk – ett måste och kan inte ersättas av färska chilin)
  • Lagerblad (2-3 st)
  • En buljongtärning
  • Spiskummin (Baskryddan! En matsked – men krydda gärna lite till på slutet strax innan servering)
  • Torkad oregano (En tsk)
  • Mald kanel (En tsk)
  • Ev salt och peppar

Överkurs (Kan uteslutas):

  • Rosta alla torra kryddor i ett torrt hett stekjärn ett par minuter strax innan de ska användas för att få fram fler aromer och nyanser. Gör bara detta om du vet vad du gör.

Bryn färs med matfett i grytan. Tillsätt hackad lök och vitlök. Bryn lite till. Tillsätt sedan allt som står under kryddor och fräs upp det ordentligt under omrörning (viktigt att ha varmt på plattan alltså). Sen tillsätter du resten (krossade tomater, chilisås och worchester). Sen låter du detta stå och skjuda i ca en timme på medelvärme (rör om då och då). Smaka sedan av och tillsätt mer kryddor om det behövs. Ibland kan det behövas mer salt eller spiskummin. Häll sedan i bönorna och rör om. Behöver ej kokas upp med bönor i. Färdigt för spis.

Servera som den är eller med ljust bröd eller ris. Goda tillbehör är även gräddfil och skivad färsk gurka. En iskall öl är givetvis ett annat trevligt tillbehör.

Publicerat i Amerikansk mat, Recept, slow food | 2 kommentarer

Om smak

Jag har funderat flera ggr på hur man skulle skriva om det här med smakupplevelser och vin och all skit och pseudovetenskap inblandat men inte riktigt kommit på ett infall. Nu när jag ser den här eminenta artikeln på ”Matmolekyler” vet jag inte ens om det behövs.

Den sammanfattar så klockrent mina aversioner för vinets proffstyckare och hur de definierar och faktiskt bestämmer smaker för amatörer och inte alls bara ”hjälper amatörerna”. Dvs påverkar resultatet och bestämmer vad som är gott och den som inte följer deras åsikter har fel.

Publicerat i Åsikter om mat, Drycker | Lämna en kommentar

Ölrecension: Hoegaarden

Hoegaarden är troligen en av de mer populära veteölsorterna som finns. Jag har ingen statistik bakom detta påstående, men det är mitt intryck att många dricker den och tycker om den.

Det är en vit öl (witbier) från Belgien som är väldigt ljus och mjölkig i färgen. Mycket fint skum. Den är fyllig med strålande tydlig vete-karaktär och bara marginell beska vilket gör att man verkligen kan smaka vetefälten i den utan att något annat överskuggar smaken (viss veteöl smakar ju knappt vete alls). Den lider dock lite av en sötma jag inte riktigt kan förlika mig med som troligen är en effekt av denna rika vetesmak i kombination med en (kanske lite för) tydlig alkoholsmak. Jag tycker också nästan att den faktiskt smakar svagt av komjölk, vilket känns lite märkligt.

Jag tycker det är en bra öl trots allt. Den är lättdrucken 0ch bör ses som en klockrent exempel på hur veteöl ska smaka. Den får en fyra i betyg av mig.

Publicerat i Drycker, Recensioner | 1 kommentar

Ölrecension: La Trappe Witte Trappist

La Trappe Witte Trappist är som namnet säger en trappistöl. Denna är dock från Nederländerna och inte från Belgien för ovanlighetens skull. Likt alla trappistöl är den också stark, även om denna med sina 5.5% är rätt beskedlig.

När man häller upp ölet möts man av en kraftig och imponerande pilsnerdoft. Skummet är rikligt, men känns lite storbubbligt och för ”vitt”. Jag får lite äggvitevibbar av det faktiskt. Smaken är ganska kryddig med toner av citrus, men tunn och kemisk på samma gång. Men framförallt annat är det den oerhörda strävheten som gör sig tydlig. La Trappe Witte Trappist är rejält bitter och sträv och det slår mig att den troligen skulle passa bra till ungefär samma typ av mat som sträva vita viner passar till – bättre än den passar att dricka ren utan tillbehör. Som matöl är den troligen mycket bättre än mer fylliga ölsorter är. Fisk kan jag tänka mig fungerar fint. Men den går bort som solodryck.

Som ni kanske förstår vid det här laget var det ingen veteöl som passade mig även om jag är lite osäker. För sträv. För bitter. Inte njutbar. Den får en osäker tvåa i betyg.

Jag vill dock lägga in en brasklapp här. För de sista klunkarna av ölen var mycket godare än de första. Helt enkelt för att den blev lite varmare  vilket gjorde att smaken blev fylligare och bitterheten tonades ner. Något säger mig att den här ölen kanske mår bäst av att serveras rumstempererat och inte kylskåpskall så som jag avnjöt den. Jag ska ge den en chans till i framtiden men då dricka den vid eller bara strax under rumstemperatur.

(Bild från nätet)

Publicerat i Drycker, Recensioner | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ölrecension: Erdinger Weißbier

Erdinger Weißbier levereras i en elegant brunfärgad halvliters flaska med ”lantligt” tilltalande utseende. Precis så som man vill att det ska vara på en tysk öl om jag fick bestämma. Det första som slår en förutom den vackra gyllene honungsfärgen är vilket oerhört maffigt skum ölen har. Krämigt och fylligt, rena Guinness-flödet.

När man sätter ner munnen till glaset möts man av en svag ton av jordgubbe. Det finns dock inte med nämnvärt i själva smaken utan är mest en oväntad men angenäm doft. Det här är en rätt bitter veteöl till smaken där det är uppenbart att både humle och malt finns med i rikliga mängder. Det är en god öl som troligen tilltalar vänner av traditionell maltöl väldigt mycket. Jag ger den en 4a i betyg.

(Bild från nätet)

Publicerat i Drycker, Recensioner | Märkt , , | 1 kommentar

Ölrecension: Kronenburg Blanc

Jag tänkte återkomma med recensioner av en ny kärlek i livet, nämligen veteöl (Weißbier). Det blir ett halvdussin recensioner så här inledningsvis. Sen ska jag göra mitt bästa för att utöka det till fler sorter, i mån av att jag hittar dem.

Kronenburg 1664 Blanc (5.0%) är ett ljust veteöl från Strassbourg. Sådana här öl kallas ibland för vita öl pga den ljusa mjölkiga färgen (men även pga anglosaxisk språkförbistring (Weiss – White)).

Smaken är frisk med tydliga toner av citrus. En väldigt distinkt säregen smak som garanterat inte passar alla. Mycket liten beska vilket borde tilltala folk som vanligtvis skyr att dricka öl. Eftersom jag själv inte är någon stor fantast av vanlig reguljär maltöl så talar jag av egen erfarenhet. Öl kan verkligen stå mig upp i halsen ibland.

Jag vet efter att ha sett på nätet att en del t om avskyr denna öl så räkna inte med att du kommer att hålla med mig om du är en klassisk ölälskare. Men mig passar den utmärkt, åtminstone i begränsad mängd. En perfekt sommaröl kan man säga som ska serveras iskall. Den får maxbetyget fem av mig.

(Bild från Flickr)

Publicerat i Drycker, Recensioner | Märkt , , | 3 kommentarer